Tunga tankar på ett snabbtåg.

Tårarna värker i ögonen och bröstet känns tungt. Klockan är snart tio på morgonen och jag sitter på TGV-tåget som ska ta mig från Paris till Bryssel. Från ingenting till ingenting.

Från Paris där jag kanske innerst inne önskade mig att någon skulle vara förälskad i mig, eller bli, eller åtminstone vilja bli. Från Paris där risotto med färsk bläckfisk och svamp och vitt vin samsades med Frankrikes kvalifikation till världscupen, algeriska biltutor utanför fönsterna och något som skulle kunna likna kärlek. Från ett Paris, kallt, med förtroenden som möttes med tystnad. Med en längtan mött av tystnad. Med en tystnad mött med tystnad. Paris med människor som inte har modet att våga bli sårade.

Från ett ingenting färdas jag med denna alltför välkända klump i halsen, i 270 kilometer i timmen, mot ett annat ingenting.

Mot Bryssel där jag endast är gäst i andras hem, där mina kartonger står i källaren bredvid en stinkande kattlåda och där tacksamhet är mitt nya förnamn. Mot Bryssel där jag aldrig vet vart jag ska landa. Mot Bryssel som var mitt hem men som långsamt förvandlas till detta ingenting.

Halsen värker så och solen lyser in och bländar mina tårar, jag frågar mig om också jag håller på att förvandlas till ett ingenting som färdas mellan två obetydliga punkter, som egentligen betyder allt?

20 nov 2013