Redan ett år sedan jag var turnéledare och clown för Clowner utan gränser-turnén i norra Grekland...
”Vi sitter i bilen med full air conditioning som kämpar för att hålla bilen sval. Det är 35 grader i skuggan och hett på den soliga motorvägen. Vi slutar inte att bli överraskade varje gång vi går ur bilen; är det så här varmt?
Jag lämnar min freddo cappuccino i mugghållaren och går ut i solen, allt står still, vi går mot lägret och ser tälten rada upp sig på det gamla flygfältet. Inte ett träd, inte en skugga, så långt ögat når.
Här bor cirka tusen flyktingar i militärtält i värmen. Barnen leker med vattenflaskor, de vuxna har Ramadan och varken äter eller dricker från morgon till kväll, det är svårt att förstå att man klarar dessa dagar utan en droppe vatten.
Barnen kommer springande mot oss. Vem är vi? Är vi clowner? Ja, de ser clownerna på våra T-shirts och pekar på näsorna. De vill att vi målar röda näsor på dem så som andra clowner gjort tidigare, de yngre barnen hänger på och vi är snart omringade av uppspelta glada barn.
Vi fortsätter till Rädda Barnens lekområde. Några kvadratmeter skugga framför en ISObox.
Trots nötta skor och kläder i fel storlekar ser man mödan bakom att se anständig ut. De flesta barn har tvättade hår och flickorna har flätor, kläderna var nog rena när barnen gick ur sina tält på morgonen men efter några minuter i lägrets grus och damm är detta bara ett minne blott.
Jag ser en ”bortglömd” pojke i min dotters ålder; han har sår runt mun och näsa och röda prickar över kroppen. Tydligen är hans pappa ensam med honom och orkar inte eller klarar inte av att hålla rent och ta hand om honom. Det berör mig och jag känner mig illamående, men min clownroll hjälper mig att hålla mig på ytan. Jag är här för att vara glad och sprida skratt.
Vi har bytt om bakom bilen i solen, min clownhatt är en gammal badmössa från en second hand affär i Aten och den sitter som ett smäck och håller svetten i hårbotten på plats. Den röda näsan ger mig mod och kraft.
Musiken pulserar ur förstärkaren, vi dansar fram mellan tälten och jag ser svetten pärla i Miras panna, men hennes leende är äkta. Barnen blir än mer entusiastiska, de vet inte hur de ska förhålla sig till denna uppsluppna stämning som sprider sig i lägret. De vill ta på oss, dra i våra armar, sparka oss i rumpan; för vad händer då?
Vad gör de här konstiga clownerna? Kan man få dem till att uppmärksamma oss än mer? Skratta märkliga skratt, göra underliga ljud och yviga gester? Det är fest och svårt att sätta gränsen för rolig lek och provokation.
Vi börjar vår föreställning, barnen i skuggan och vi i solen. Luften darrar av spänning. Allt går bra. Tror jag.
Efteråt leker vi lekar, Julietta är fingerleksspecialist; Mira lyfter runt på barn, oj, är inte detta fantastiskt?
Det är svårt att ta in allt i värmen. Arabiska och grekiska blandas med engelska och improviserat teckenspråk. De röda näsorna kladdar, smuts fastnar i svetten, det kommer många oigenkännliga dofter med vinden, det är torrt vart man än ser, musiken spelar, barn, barn, barn…
Leende barn, skrikande barn, skrattande barn, levande barn, överlevande barn. Alla dessa barn på flykt till en ny verklighet.
Förhoppningsvis en vacker sådan.”