Jag trodde att jag skulle skriva en skarp analys om London och mitt nya liv, men jag inser att jag inte lyckas få tankarna att klarna, allt är nytt, rörigt och underbart och i så många riktningar att jag inte vet vart jag ska börja!
Med tacksamheten kanske? Till att börja med, de grekiska systrarna som har välkomnat mig i sitt hem nu i tio dagar. De är fantastiska! Tänk er att komma hem från en lång dag med repetitioner och då får du; rött vin & mat, hjälp med att förstå hur det går till med telefonbolag och bankkonto, hur man kan förhålla sig till Shoreditch’s chica ungdomar, vart man ska gå, vad man ska se, hur man överlever tunnelbanan… På morgonen när jag är för trött för att tänka så serverar de mig starkt kaffe och dessutom har de hjälp mig att inte känna mig ensam alls, även om jag är rätt så ensam och ny i denna stora stad. Hur låter det med aubergine- och tomatlasagne, grekisk sallad, spenat- och fetaostpaj och hembakat bröd med valnötter, dadlar och kanel? Just nu gräddar en av dem pannkakor och ni måste hålla med om att världen blir en bättre plats att leva på, med pannkakor på lördagsmorgnar.
Med skaparglädjen? Kompaniet är väldigt bra för mig. Vi har jobbat med Labans rörelseteorier, undersökt hur man kan röra sig i rummet med olika energier och hastigheter, direkta eller indirekta rörelser, tunga eller lätta, plötsliga eller oavbrutna… Det blir väldigt intressant när man kombinerar dem så att man till exempel rör sig tungt, direkt och plötsligt. Vi har utforskat hur tre kvinnor kan få plats på en bänk i olika formationer, hur man kan hålla mittenplatsen om alla tre vill detsamma, hur man balanserar på ryggstödet och går obemärkt förbi… Vi gör Pilates och annan förberedande fysisk träning. Vi har såklart jobbat på parakrobatiken också och jag älskar det. Jag älskar känslan av vikt och balans. De små rörelserna som man måste göra för att justera. Tilliten. Uthålligheten. Den positiva miljö som vi redan skapat i vår trio för att göra det bästa utav vårt jobb. Mimbre är underbart!
Med den stora förvirringen angående mänskligheten? Jag vet inte alltid vad vi är menade att göra här på jorden, och i en stor stad som går till det extrema i ALLT, har jag en tendens att bli än mer förvirrad. I torsdags råkade jag befinna mig i ett stort shoppingcenter i finanskvarteret Canary Wharf. Det var lunchtid, och plötsligt vandrade kostymer omkring överallt. Jag var tvungen att ta skydd vid en vägg för att komma ur vägen för alla dessa målmedvetna kvinnor och män som stormade ut från sina kontor för att få i sig mat, det såg ut som ett uttänkt galet performance. Människor ser olyckliga ut i tunnelbanan, eller bara helt tömda på sin själ, kanske de bara tryckt på av-knappen när de närmade sig tunnelbanesystemet? Jag tror att mitt problem är att när många människor gör samma sak, på samma gång, blir jag överväldigad. Vare sig det är väldigt många hipsters som paraderar i deras nya kläder, tatuerade mammor som röker eller fulla medelålders män som tar DLR tåget.
Men, som en god vän skrev till mig: ”Du kan uppleva livet, och svara på frågor om det. Men att göra båda samtidigt är svårt och kanske oönskat."
Nu är det kanske tid att bara LEVA London-livet?
