Chile. Tid som går. Livet som förändras.

Min sista dag som trettio.

På något obegripligt sätt har livet förändrats radikalt. Allt det där som man tror aldrig kommer att hända en själv har faktiskt hänt. Jag har fått ett hem. Inte ett hem med golv och tak men ett hem som i trygghet och någonting som får mitt liv att vara värt så mycket mer, någonting som gör mig lycklig varje morgon när jag vaknar. 

Jag har funnit en kärlek som fullständigt tagit mig med storm. En kärlek som får mig att drömma om "för alltid". En kärlek som ger mig sammanhang, trygghet, utmaning, glädje. En kärlek som smakar bättre än chokladkaka, glass och färska jordgubbar tillsammans...

Alla dessa dagar då jag suttit backstage i ett cirkustält eller teater och tänkt, varför är jag ensam? Alla dessa gånger då jag flugit, åkt tåg, buss, dammig turnébil i Afrika, då jag tänkt vart är jag på väg? Alla denna träning, detta kreativa skapande, repetitionerna, hur underbart har det inte varit, men samtidigt vart leder det? Vem skapar jag för? Vad betyder publiken, allt? Inget? Vad gör jag egentligen och när kommer nästa dimension av mitt liv?

I kväll sitter jag här och skriver och känner någonting röra sig i min mage. Små sparkar på min högra sida. Detta är skapande, detta är ett liv, detta är någonting som sprungit ur kärlek, detta är framtid och sammanhang och glädje. Jag kan knappast förstå att man faktiskt kan få precis det man önskar, men ibland får man det. Vilken gåva.

Jag är i Santiago de Chile för andra repetitionsperioden av "Djeliya". I morgon börjar träningen och idag har vi planerat och diskuterat ute i skuggan i trädgården. Det är spännande. Visserligen flög jag ensam över Atlanten igen. Jag sitter här ikväll och skriver i tystnaden, men det spelar inte längre så stor roll för jag vet att jag har ett hem. Mitt hem är min kärlek och livet jag bär på och vart jag är i världen är inte längre lika viktigt. 

Men tillbaka till "Djeliya", jag skrev ingenting alls här om hur det gick de allra första två veckorna av repetitioner i Bryssel, men om ni har facebook så kan ni söka upp Les Errants och se några foton från den residensen. Det var två produktiva veckor och samarbetet med Pelle var precis som jag förväntat mig och lite bättre. Nu ska jag försöka uppdatera oftare, jonglera detta mellan att vara projektledare, akrobatisk tränare, "stand-in-regissör", babysitter. Och gravid. ;)

Utsikten från mitt fönster.

8 dec 2014