Nu är jag i Bamako, Mali. För tillfället sitter jag i min säng under myggnätet, väldigt varm, väldigt lycklig och sorgsen samtidigt. Så som det ofta känns när det känns som starkast. Jag lever i en underbar familj med fyra barn, två tvillingbröder som är sexton, en pojke som är sju och lillflickan som är tre och ett halvt. De välkomnar mig på bästa sätt och jag inser att ha en afrikansk familj är något nytt och något väldigt fint i mitt liv.
Jag är här och jobbar på mitt sagoprojekt. Jag har släpat med alla böckerna och sitter i skuggan på verandan och läser och stryker under. Jag kommer också intervjua tre personer precis som jag har gjort i Sverige och Belgien. Deras sagotradition, deras vana att berätta historier i familjerna men också på allmänna platser. På söndag ska jag åka söderut till en liten by där jag ska prata med en gammal man, bada i ett vattenfall och se vacker natur, har jag blivit lovad.
Jag måste erkänna att en stor del av min tid går åt till att försöka förhålla mig till några av de stora frågorna i livet, de som kommer springande när jag tagits ur min kontext. Och eftersom jag varit ur kontext väldigt ofta det sista året flyger tankarna åt alla möjliga och omöjliga håll. Jag tror att den största frågan just nu är hur jag kan kombinera min äventyrslängtan, mina världsutspridda projekt, mina cirkusturnéer, mina eviga byten av hemland, alltså mitt artistliv, med någonting mer rotat. Jag ser ett lugnt ställe framför mig där jag kunde baka kanelbullar, odla potatis, göra yoga och läsa högt för katten… Kan jag få allt?
